Annina ringde och frågade om vi skulle gå ut en sväng idag för vi hade pratat lite löst om det tidigare i vecka. Så jag stressade på som bara den, tänkte egentligen tagit bilen till rickard men jag kom på att jag i såna fall inte skulle komma hem förrän på tisdagen isådana fall och det gick ju inte eftersom pappa skulle byta däck på min bil i morgon. Och hur kabapel att köra brukar man vara at köra efter en blöt kväll!?
Inte alls!!!
Så jag beslutade mig för att ta 18:07 bussen, och klockan är då 17:35 så jag stressade ihop massa grejer, konstigt nog hann jag prova två outfits innan jag bestämde mig. Jag hann även hälla ut en flyttkartong med skor för att hitta de rätta.
Cirka 18:20 kommer bussen till Snåkered och där har det precis minuten innan inträffat en MC olycka. Först inser jag inte riktigt vad som har hänt, bussen står ca 50-100 meter från olyckan och solen rakt emot oss. Uppfattar att två människor gör hjärtmassage på en människa som ligger mitt i vägen.
Jag ringer min moster och kollar så hon inte är ute och kör MC och hon ringer även sin bror altså min morbror och kollar så han inte är ute och kör. Man vill ju i allafall göra sej säker på att det inte är någon närstående.
 Ungefär 10 minuter efter vi kom kommer ambulansen, jag ser att ambulans personalen rusar fram till dom, men att de sedan går lugnt tillbaka och hämtar en filt och ser sen hur de täcker över honom.
Min första tanke är Herregud, han dog!
Jag går av bussen för att kolla vad det är för motorcykel som ligger vid vägrenen eftersom min moster kör Harley Davidsson och känner många i dessa kretsar, men det var det inte. 20 meter bort från denna MC ligger ytterligare en MC, jag trodde först att det bara var en. Fast det ser ut som det ligger något mer brevid den MC:n, jag får sedan reda på av en tjej att det är två döda.

När bussen först stannade så blev min tanke helvete jag kommer missa anslutningsbussen. Men när jag tänkte till efteråt så tänkte jag: Vad fan gör det??!!  Dessa två unga män som det visade sej vara kom aldrig ens fram! Konstigt nog kändes det lite som en film. Jag kunde bara se på, jag kan inte göra mer än va de som var där framme redan gjorde dvs HLR.

Just att se hur de slutade med HLR och täckte över honom kändes så nära in på, på något sätt, men ändå så himla ofattbart. Jag kände mig faktiskt omskakad efteråt måste jag säga, när verkligen hjärnan väl begrep vad som egentligen hade hänt.

Bilden av olycksplatsen sitter fortfarande kvar och nu är detta nästan 6 timmar sen så när som på 20 minuter.

Bussen chauffören fick veta att det skulle ta nån timme eller två tills det att de skulle öppna vägen igen så han fick med vår hjälp och dirigering backa och vända på denna inte så värst breda väg och köra tillbaka och ut på motor vägen istället. Väl i Landvetter inser jag att det inte är någon idé att fortsätta åka in till stan för det skulle bli så jäkla sent och så. Så jag beslutar mig för att åka tillbaka hem. Så carina fick komma till landvetter och hämta mig!

Detta var ett av de tyngsta inläggen jag någonsin skrivit. Men det känns ändå så skönt att få ha skrivit av mig. Mina tankar de kommande dagarna kommer med största sannolikhet gå till dessa två unga killar och även till deras familjer, må dom vila ifrid!!